Här kommer några morgonrader från Gotland.

Som elddansös och dansare över huvud taget möter man ganska mycket ideal. Inte nog med att det ska se snyggt ut på scen – kroppen ska vara funktionell också… Hålla för höga kickar, många snurrar och gig efter gig efter gig i iskyla med sådär mycket sömn emellan.

När jag och Ellie hade en av våra facebooksamtal häromdagen (prisa sociala medier när man är alldeles för långt bort från sin andra hälft) så pratade vi om just detta. Om viljan att vilja se ut som någon annan. Om viljan att kroppen skulle liksom smälta ner och bara byggas upp som den där fantastiska dansaren med perfekt utåtvridning, galen styrka som dessutom är utomjordligt vacker. Och vi pratade om varför det är en helt meningslös strävan.

Jag har den kropp jag har, den är min. Inne i den finns tusentals potentiella möjligheter och kanske några svårigheter. För att bli den bästa jag kan bli måste jag utgå från mig själv. Det är inte bara det att det är mentalt uttröttande att vilja se ut som någon annan utan det är också faktumet att om jag inte utgår från min kropp så kommer jag inte att utveckla mina förmågor fullt ut. Jag har mina erfarenheter. Min kropp har gått igenom klasser och träning och nedbrytning och uppbyggande och glädje och sorg. Det kan jag använda mig av på scen. Det är min skattkista att ta från.

Att jobba med sin kropp är att varje dag gå igenom det som finns lagrat i den. Men också de möjligheter den bjuder på. Det är ett tacksamt och ödmjukt jobb och jag är glad att det är vad jag gör. Att jobba med sin kropp är också att ständigt påminna sig om sitt center, om sina möjligheter. Något som nog hela samhället hade mått lite bättre av. För när man inser sitt eget värde så är det också lättare att möta andra i kärlek och acceptans.