Arbetsmoral

Idag är sista dagen på en intensiv Favillavecka. Vi har repat, visionerat, gått på möten, haft after work och sett den fantastiska Flashdance (vi lovar att skriva om den). Idag åker jag tillbaka till Visby och vi omsätter allt vi pratar om i praktiken. En sak som vi har pratat om mycket i veckan är arbetsmoral.

Arbetsmoral är en moralisk princip som förordar flit och hederligt arbete.
Säger Wikipedia

Ibland när man jobbar med något som också är ens hobby så möter man väldigt märkliga idéer.  Som till exempel tanken om att vi tycker det är så himla kul att elda så vi bara dyker upp på gig, viftar lite med eld och tjänar massa pengar. Missförstå mig rätt, det finns eldartister som jobbar på det sättet. Men vi och de flesta av våra kollegor gör det inte. Eldartisteriet är nämligen våra jobb. Ja precis, vissa jobbar på bank, andra räddar människors liv, vi sprider glädje och magi genom att göra vackra och starka eldshower.

Arbetsmoral för oss innebär att vi… 
* Lägger pengar och tid på redskap, dansklasser och resor till kollegor som vi utvecklas tillsammans med.
* Lägger många många timmar på att repa ihop de perfekta koreografierna, skräddarsydda efter våra kunders önskemål.
* Åker på nätverksträffar, nycirkusläger och eldträffar för att utvecklas.
* Alltid strävar efter att bli bättre, starkare och göra vackrare shower.

Och när vi inte gör allt det här längre, då kommer vi att sluta jobba som eldartister. För då kommer vi inte att kunna garantera den upplevelse som vi garanterar under namnet Favilla idag.

Det är vad vår arbetsmoral säger oss.

 

DSC_9104

 

 

Favillahöst

10717784_10152309203790047_824499334_n (1)

Höstmörket faller, löven byter färg och faller, vi dansar, repar och drömmer. Visionerar, eldar, glöder. 

I våra kalendrar står bröllop och företagsevent. Nästa gång du kan se oss på Sveriges Ungdomsråds stora event IRL – den 30 oktober – 2 november i Lund. Där eldar Ellie med vår vikarie Johannes Holm. Samtidigt syns Linda på trädgårdsföreningen i Göteborg. Efter det kommer vi till Stockholm för ett stort bankevenemang och sen börjar julperioden – den återkommer vi om <3

Sen har vi ett spännande samarbete på gång, det återkommer vi också om förstås!

Vi hörs!

 

http://www.saatchiart.com

Dansarkroppen

Här kommer några morgonrader från Gotland.

Som elddansös och dansare över huvud taget möter man ganska mycket ideal. Inte nog med att det ska se snyggt ut på scen – kroppen ska vara funktionell också… Hålla för höga kickar, många snurrar och gig efter gig efter gig i iskyla med sådär mycket sömn emellan.

När jag och Ellie hade en av våra facebooksamtal häromdagen (prisa sociala medier när man är alldeles för långt bort från sin andra hälft) så pratade vi om just detta. Om viljan att vilja se ut som någon annan. Om viljan att kroppen skulle liksom smälta ner och bara byggas upp som den där fantastiska dansaren med perfekt utåtvridning, galen styrka som dessutom är utomjordligt vacker. Och vi pratade om varför det är en helt meningslös strävan.

Jag har den kropp jag har, den är min. Inne i den finns tusentals potentiella möjligheter och kanske några svårigheter. För att bli den bästa jag kan bli måste jag utgå från mig själv. Det är inte bara det att det är mentalt uttröttande att vilja se ut som någon annan utan det är också faktumet att om jag inte utgår från min kropp så kommer jag inte att utveckla mina förmågor fullt ut. Jag har mina erfarenheter. Min kropp har gått igenom klasser och träning och nedbrytning och uppbyggande och glädje och sorg. Det kan jag använda mig av på scen. Det är min skattkista att ta från.

Att jobba med sin kropp är att varje dag gå igenom det som finns lagrat i den. Men också de möjligheter den bjuder på. Det är ett tacksamt och ödmjukt jobb och jag är glad att det är vad jag gör. Att jobba med sin kropp är också att ständigt påminna sig om sitt center, om sina möjligheter. Något som nog hela samhället hade mått lite bättre av. För när man inser sitt eget värde så är det också lättare att möta andra i kärlek och acceptans.

hgrdr

 

Ett kulturhus mindre, yey… eller?

I natt samlades hundratals människor på Lunds gator. De samlades för att ta staden tillbaka, för att visa att staden tillhör alla. Istället tog de något som massor av människor jobbat hårt för – en möjlighet att ge en del av staden till alla, gratis.

För att börja från början kanske. Vi repar i ett fantastiskt hus som heter Stenkrossen. När vi är på väg upp till vår spegelsal träffar vi alltid intressanta människor. Senast jag var där sprang jag in i några utbytesstudenter som ville ta över världen med odling – på stenkrossen lärde de barn och unga att odla enkelt. Gången innan gick jag rakt in i en litteraturfestival för barn och unga och gången innan dess krockade jag med en hel soptunneorkester som spelade samba. Vi jobbar även med ett projekt för att sprida cirkus till barn och unga och på Stenkrossen har vi fått oerhört gehör för denna idé. Vi har fått reda på att vi får använda lokalerna hur vi vill, fått koder och nycklar – möjlighet att sprida vår passion till unga.

Igår kväll var det fest i Lund – en osynlig fest skapad av människor som påstod sig tillhöra Reclaim the Streets (om de bara gjort sin research så hade de dock förstått att Reclaim the Streets står för precis det som vi försökte skapa på Stenkrossen).  Bakom eventet stod Brytfest Lund. Dessa människor bestämde sig för att det var en bra idé att bryta sig in i Stenkrossens lokaler och ”ha fest”. Vilket i deras värld tydligen betydde att slå sönder möbler, porslin och fönster samt spruta senap (?!) överallt. Det känns som att vi inte har gjort något annat än att reagera hela dagen så jag skulle bara vilja ge er några utdrag ur våra känslor kring det hela…

644x429(ByWidth_CutTopBottom_Transparent_True_False_Undefdsfined)Ur sydsvenskans artikel om händelsen:
Hur ser du på skadegörelsen?
– På vilken klubb som helst kan det finnas personer som bråkar och slåss. Det gör inte hela klubben dålig. Det finns personer som kramas på samma ställe. Detta är också en lokal som ska rivas. Så hur kan man förstöra något som ändå ska rivas?
Linda: Jo, det gör hela klubben dålig. När man bryter sig in någonstans och sedan tittar på när andra vandaliserar så spelar det ingen roll om man kramas. Stenkrossen skulle inte rivas förrän efter hela innocarnival med så många satsningar på unga och flera månader av gratis utlåning av scener. Vi som har jobbat och verkat på stenkrossen har bara jobbat för er sak: att göra lokalen tillgänglig – nu stänger ni ,som påstår er vilja öppna Lund, den.

Stenkrossen var en fantastiskt satsning på unga. En underbar plats som var öppen för alla. En av deltagarna i demonstrationen sa, enligt sydsvenskan: ”Detta är också en lokal som ska rivas. Så hur kan man förstöra något som ändå ska rivas?”. Ja, det skulle rivas vid årsskiftet, men fram tills det var det en levande lokal fylld av aktiviteter och möjligheter. Som nu är slagna i spillror.

Många fantastiska projekt är nu hemlösa, bland annat Cirkus Stenkrossen, som jag är med och driver. Projekt vars syfte hela tiden varit att öppna upp Lund och ge alla lika möjligheter att vara en del av Lunds kulturliv. Det spännande är att ni som haft ”fest” i lokalen, fest för att öppna upp Lund, ni var välkomna ni också. Det var er plats lika mycket som någon annans. Men det kräver ett visst ansvar. Att slå sönder det vi jobbat för att bygga upp – det är inte okej. Det mesta av den verksamhet som fanns på Krossen skulle flytta till ett nytt kulturhus efter Stenkrossens sista dagar. Nu finns det inte mycket att flytta.

Nästa gång ni vill ta tillbaka något, ta inte något som vi redan försöker ge till er.

Ellies facebookstatus

644x429(ByWidth_CutTopBottom_Transparent_True_False_Undefined)När unga (!) bryter sig in i och fullständigt slår sönder det kulturhus som förvaltningen och mina medarbetare skapat för just unga (!) då stannar min inre klocka.  De unga ville ha brytfest. Det betyder att man reclaimar det man vill ha. Man bryter sig in var som helst. En av dem som var där säger att han vill att man ska kunna välja ett samhälle som är öppnare. För honom är det helt normalt att några kramas och några slår sönder hela huset.

Torsten Schenlaer, Lunds kulturchef

 

Läs mer om skadegörelsen, om kulturchefens tankar eller hur Favillas Ellie reagerade.

Och reagera! Agera! Och ge inte upp!

Den blå natten – ett äventyr

– Var ligger Trollhättan egentligen, i Norrland?

Våra geografiska kunskaper må vara begränsade men Trollhättan visade sig ligga en knapp klippamusikplanerasminkstyrauppkommandegig-resa bort och innehålla en himla massa vatten. Och fall. Och vatten!

bild 3Vilket ju passade rätt bra – eftersom vi skulle uppträda på den blå natten – ett event ordnat av Trollhättan stad och vattenfall.

Så efter att ha installerat oss på vårt vandrarhem och ätit en osedvanligt äcklig pizza (sås på pizza, varför???) begav vi oss till vattenfalls energihus: insikten.

Vi fick vår scen som var en väl tilltagen avgränsad parkeringsplats och vår loge som var en hel källare – som vi tio minuter efter ankomst hade fyllt med grejer.

Så medan Ellie gjorde sminkskiss dubbeltestade jag kostymbyten och koreografier och efter en stund av febrilt ombytande insåg jag att de släppt in besökare på ovanvåningen – besökare som hade full insikt till källaren. Oops! Men jag plockade diskret ihop mina ombyten och installerade mig istället i sminkstolen där Ellie målade och svampade och limmade och drog och tvättade tills jag såg ut som en blå dröm och efter doppning med den mest fantastiska utsikten var det showtime.

Det är alltid lika kul när människor kommer speciellt för att se eldshowen och vår scen var omgiven på alla sidor av förväntansfulla människor.

M2081S-1028Och vi gav publiken en äkta magisk Favilla show – med paraplyer, glödregn, fans, stavar, kronor och en himla massa bra musik. Och responsen var fantastisk <3 man åker långt, koreograferar, förbereder sig och övar i timmar för 10 minuter på scen – att då få leva ut de minuterna med en underbar publik är guld värt. När showen blir en interaktion snarare än en uppvisning, ett möte mer än en vi och dem-upplevelse – i de stunderna har vi världens roligaste och mest givande jobb.

Och nu sitter vi på tåget hem, med våra saker i vägen för varenda resenär men en skön känsla i kroppen (och en stor längtan efter kaffe). Snart är det dags för nästa äventyr, livet alltså <3

 

Favilla + Joe Labero

Ikväll har vi varit på operan. Malmö opera närmare bestämt, bland uppklädda pensionärer och förväntansfulla ungar har vi skådat Sveriges främsta magiker… dumdurudumdurudum… Joe Labero. Och inte nog med det, med sig hade han med sig de våghalsiga eldartisterna i Burnt Out Punks som bland annat jonglerade med brinnande motorsågar, juckade endast iklädda brinnande renhorn över de mer privata delarna samt red på brinnande käpphästar. En del nummer var inspirerande, en del motbjudande och vissa saker kunde vi nöjt titta på varandra och tänka ”hm, det där hade vi kunnat göra bättre”. Ni vet när man tittar på en föreställning och bara försvinner? Så var det att titta på Joe Labero (som för övrig fick de mest märkliga saker att försvinna). Han bjöd på högkvalité i stort och smått och med eldkonsterna från Burnt Out Punks blev det ett så himla härligt koncept. Jag menar, lyssna bara på utdraget ur programmet:

En upplevelse som kittlar alla sinnen: bensindoften, värmen från eldkloten, de väsande och fräsande flamman och den lite sotiga eftersmaken. Den inneboende kraften i illusionen, klädd i glödgad skrud.

Och en kväll som denna, i Malmö operas stolta salong kände vi oss extra stolta över att jobba som eldartister. En konst som förför, berör och hänför likväl som förgör. Som inspirerar på gator och torg, men också på operascener. Vi kände oss som hemma i den smått bensindoftande salongen och röken som omgav scenen kändes som en välbekant kuliss.

Det kanske inte är någon tillfällighet att elden alltid har fascinerat människan. Man skulle faktiskt kunna säga att det är den som gör oss till människor. Vi är den enda varelsen på planeten som kan behärska och kontrollera denna urkraft. Andra djur kan kommunicera och använda redskap men bara människan kan hantera elden.

Naturligtvis tog vi tillfället i akt att promota Favilla och elddans.se när vi ändå var där…

unnamedEllie: ”När jag ändå är på operan måste jag passa på att elda lite”

unnamed (1)Ellie passar på att överlämna några visitkort till Labero när vi ändå är där.

unnamed (2)Vi hoppas att Laberos gnistrande stjärnleende mot kameran betydde ”oh ja, tänk att få jobba med Favilla” och inte ”Jag är så himla trött på att skriva autografer nu”.

Allt som allt har vi haft en magisk kväll med mycket inspiration. Pepp på att se Showen? Kolla här

ps. kände att jag behövde ge er bilden med mer än med ord…
the_burnt_out_punks_by_canonnier-d2xiqxy